Människans samhälleliga vara, red. (1973)
Till det läsbara i boken hör utgivarinnans inledning.
Staffan Bergsten i Uppsala Nya Tidning
Linjer i nordisk prosa, red. (1977)
Ett ambitiöst försök att sammafatta de senaste årens nordiska prosadiktning. Det är ju tyvärr sällan den traditionellt inriktade litteraturforskningen vågar ge sig in på så djärva men angelägna företag.
Conny Svensson i Arbetaren
Inciterande och provocerande läsning. Analysresultaten är animerande, upphetsande, befriande, appellerande och bitvis deprimerande.
Torben Broström i Information
Röda Bönor, LP (1977)
Lite kantig och ojämn. Men förbannat bestämd och frisk.
Magnus Gertten i Sydsvenska Dagbladet
En enorm spelglädje gör Röda Bönors debutplatta till något jag helhjärtat kan rekommendera till alla som vill höra bra svensk musik.
Gunnar Rehlin i Göteborgs-Tidningen
Plattan är fylld av glädje och värme.
Mia Gerdin i Dagens Nyheter
Skivan är inte bara ett bevis på musikalisk mognad utan också på en genomtänkt och politisk inriktning.
Gunnar Wesslén i Aftonbladet
Det fräckaste som hände i Sverige under 1977.
Årets bästa skivor i Aftonbladet
Vi är många, mer än hälften, red. (1978)
Generös mot läsaren. Genomarbetad, inspirerande och koncentrerad på väsentligheter.
Ingrid Elam i Sydsvenska Dagbladet
Den ställer krav på en aktiv läsning och den skulle, ifall den översattes till italienska, även kunna utgöra ett kritiskt bidrag till den italienska kvinnorörelsens utveckling.
Ingamaj Beck i Aftonbladet
Kalla fakta blir till liv och rörelse.
Agneta Klingspor i Arbetaren
I själva sin uppbyggnad illustrerar den kvinnokampens fantasifullhet, teori varvas med praktik, essäer med dikter, intervjuer och bilduppslag. Ställer viktiga frågor kring vänstern och kvinnorörelsen.
Maria Bergom-Larsson i Dagens Nyheter
Jag dör av frihet, roman (1979)
Här finns intelligens och allvar och en stark vilja till självkritik och rättvisa.
Ruth Halldén i Dagens Nyheter
KjN framstår i sin essäroman som en äkta radikal: en som vågar erkänna komplikationerna.
Bernt Eklundh i Göteborgs-Posten
Jag dör av frihet är tyvärr ingen särskilt uppmuntrande romandebut.
Ulf Jönsson i Arbetarbladet
De fördomsfulla kan den dessutom ge mer än en tankeställare – inte minst den, att en s k kvinnoroman kan vara så utpräglat intellektuell och resonerande, så lite ”sensuell” och så mycket ”celebral”.
Sven-Erik Liedman i Sydsvenska Dagbladet
Sånger om Anne-Marie och andra häxor, LP (1979)
Ett mått på hur mycket den svenska kvinnorörelsens musik har utvecklats. En självklar värdighet i att vara kvinna.
Gunilla Tengvall i Dagens Nyheter
Vad som är utmärkande för arrangemangen är att de är fria. Som om de är födda tillsammans med orden.
Birgitta Larsson i Musikens Makt
KjN vill ha en kvinnokultur som är ”karnevalesk, färgstark, känslig och djärv”. Och det stämmer bra in på mycket i den här skivan.
Jan Hökberg i Örebro Kuriren
Man kan spela sångerna om Anne-Marie och de andra häxorna många, många gånger utan att tröttna.
Stina Helmersson i Aftonbladet
Häxlik – och underbar!
Björn Holm i Expressen
Några här, några där, LP (1981)
En kombinerad poetisk och bildcollagemässig skärpa som KjN lyckats behålla i de svenska översättningarna.
Sivert Bramstedt i Dagens Nyheter
Att höra sådan sång är som att få en energiinjektion.
Ingrid Strömdahl i Svenska Dagbladet
Else Bauer, monolog, teater Narren (1981)
Det känns inte roligt att behöva skriva att KjN av detta utmärkta utgångsmaterial bara åstadkommit en tunn serie klichéer.
Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter
Kvinnosångboken, red. (1983)
Det har alltid funnits något piggt och provokativt hos KjN och när hon nu har sammanställt Kvinnosångboken så är det ingen snäll och mild liten sångbok man får i sin hand, utan en stor och tjock bok, full av de mest upproriska och uppriktiga sånger om kvinnor, huvudsaklingen (men inte enbart) skrivna av kvinnor.
Gunilla Boëthius i Aftonbladet
Anna-Klara Larssons lidande och glädje, roman (1990)
Het prosa lyfter banal story. Med ängelns röst.
Ole Hessler i Dagens Nyheter
Romanen har starka litterära kvaliteter, men filosofiskt närmar sig dess tolkning av tiden en självmordsroman.
Grethe Rostbøll i Jyllandsposten
Boken driver en till att tänka.
Ingegerd Aschan
Det förunderliga sker, att man trodde sig ha stirrat sig blind på en liten skiss och plötsligt ser ett färdigt mästerverk i bilden, som innehåller ett större antal porträtt.
Rune J Kähler i Kristelig Dagblad
Man kommer inte bort från, att det är en svart version av en känd historia KjN presenterar oss för. I Inger Christensen har hon funnit en förnäm översättare.
May Schack i Politiken
Förbryllande och fascinerande resa.
Anna Nordenstam i Göteborgs-Posten
Katastrof. Endast användbar på skrivarkurser såsom exempel på hur man för allt i världen inte bör skriva en roman.
Lennar Bromander i Arbetet
Din text har liksom fortsatt att verka – ja, värka i mig.
Marianne Hörnström
Det känns tredimensionellt.
Ann Jäderlund
Deflorering av Jungfrurna av Bärbel Hinteregger, sång (1993)
När sedan sångerskan och författaren KjN trädde in på scenen mellan skulpturerna, spelade hon ut i en text av prosaiskt måleri och med en sångdiktning som hade förmågan att trollbinda.
Lennart Wikström i Bohusläningen
Emigranten i Roj Fribergs scenografiska installation Tribunalen, recitation och sång (1994)
Ett möte mellan två konstverk som båda äger stark egenart, där det märkliga inträffar att de under recitationen tycks vara varandras förutsättning.
Gunnar D. Hansson
Sommarfågladalen av Inger Christensen, tolkning och recitation (1997)
Ett uttryck för en dynamisk resignation, som man inte skall dölja, men visa fram.
Wolfgang Plagge
Centrum för Metriska Studier/NordMetrik, recitation och textanalys (1993-)
Du går in under skinnet på texten utan att därför annektera den med din egen person.
Eva Lilja
Jag känner en skurk av Arne Tolgraven, red. (1998)
Bokens lyriska texter, som är oavslutade och obearbetade, beskrivs träffande av KjN. Hon kallar dem ”temperamentsutbrott, sinnesstämningar, iakttagelser, associationer, referenser till erfarenhet och litteratur. Tolgraven är en skarpögd iakttagare av utfrusna medmänniskor och sjaskiga miljöer.
Göran Källqvist
Lyckodjuret av Ann-Charlotte Alverfors, regi, Teater Kurage (2001)
Tätt, snabbt och lyhört.
Cristian Saag i Göteborgs-Tidningen
Jag applåderar snopet och tänker
”en akt till… jag vill ha en akt till!”
Johan Franzon i Göteborgs-Posten
Regissören KjN har hittat ett vardagligt uttryck i repliken som skapar en spännande svävning mellan Alverfors ordlekande allvar och karaktärernas hemvist i ett snårigt förgånget.
Anders Thuresson i Bohusläningen
Vietnam i verkligheten, föredrag (2002)
Ett intressant, tankeväckande, livfullt och mycket personligt föredrag som stimulerade publiken till frågor och debatt.
Lars Lönnroth